Evolutionsteori - Jordens ålder

Jordens ålder

av Johan Karlsson

Hur bildades jorden?

”Naturligtvis tror vi inte att själva jorden (och solsystemet i sin helhet) bildades så som evolutionister hävda (från en roterande stoft, och gasmoln, det finns ju inga riktiga indicier för detta och en hel del saker som ifrågasätter hela idén).” [G1]

Svar

Planeter uppkommer i samband med att solen (stjärnan) de kretsar runt bildas (figur 1). En sol bildas när jättelika instabila gas och stoftmoln drar sig samman och komprimeras av sin egen gravitation. Sammandragningen fortsätter tills trycket och temperaturen ökar så mycket att kärnreaktioner (fusion) startas och solen tänds. Allt material i gasmolnet komprimeras dock inte till en sol och längre ut från centrum i det blivande solsystemet genomgår andra delar av gas och stoftmolnet liknande koncentreringar av materia, fast i mindre skala. Dessa lokala koncentrationer av materia komprimeras och bildar protoplaneter. Protoplaneterna fortsätter att dra in material i deras närhet och ger slutligen upphov till färdiga planeter. Avslutningsvis blåser solvinden, som uppstått av den nytända stjärnan, bort kvarvarande gas från solsystemets inre delar.Ett solsystem har fötts. [W1] [W2]

Figur 1: Ett solsystem föds.

Hur gammal är jorden?

”Min personliga uppfattning är att jorden är ung, i storleksordningen tiotusen år. Jag läser alltså Bibeln rätt bokstavligt här. Jag tror också att denna låga ålder inte behöver göra våld på förutsättningslös och förnuftig vetenskap. Därför är Din fråga, varför Bibelns åldrar skiljer sig från naturvetenskapens, lite felaktigt ställd. Okey, den vanligaste uppfattningen bland naturvetare är att jorden är gammal, men det behöver för den skull inte vara mindre vetenskapligt att tro på en ung jord.” [G2]

”’Bevis’ kan betyda olika saker. Ett matematiskt bevis visar på en sanning med 100% säkerhet. Denna typ av bevis finns det sällan i naturvetenskaperna. Därför kan man inte bevisa att bergen är unga. Man kan heller inte bevisa att de är gamla. Bergen är ju inte datumstämplade, utan vi får studera dem och sedan tolka det vi ser och försöka dra den vettigaste slutsatsen om deras ålder. Jag menar att geologer som tolkar in miljarder år i bergen inte drar den ”vettigaste” slutsatsen, utan drar den slutsatsen som är nödvändig om deras grundfilosofi är riktig, som ju oftast är utvecklingsläran. (…) Däremot påstår jag attden rimligaste tolkningen av alla sammantagna observationer är att jorden är ett antal tusentals år gammal.” [G3]

”Ibland har man försökt att räkna ut ett exakt datum för skapelsen. En sådan beräkning slutar på en skapelse år 4004 före Kristus. Metoden är att följa de släktkrönikor som finns i Bibeln, där det står hur gammal en viss person var innan han fick sitt barn, och hur gammalt barnet var innan han fick sitt barn osv. Sedan är det bara att addera. Problemet med denna exakta beräkning är att berättartekniken på denna tid var att om man skrev att ”x är far till y” kunde man mena ”x är farfar till y” eller ”x är farfarsfar till y”. Exakta beräkningar går därför inte att göra, vilket också visar sig i att man får lite olika resultat beroende på var i Bibeln man läser. Samma släktföljd kan nämligen finnas dokumenterad i Bibeln på flera ställen, men med ”luckor” på olika ställen. Jag tror därför inte att någon exakt ålder är möjlig att beräkna utifrån Bibeln. Lika lite tror jag dock man kan få in de miljarder år som utvecklingsläran kräver. Det vore att göra totalt våld på texten och berättelsen. Många skapelsetroende tror att 10.000 – 20.000 år är en trolig ålder för jorden.” [G4]

Svar

Vetenskapliga observationer inom bl.a. geologi, biologi, astronomi och arkeologi ger entydiga och överväldigande bevis för en gammal jord (tabell 1). Den rimligaste tolkningen av alla sammantagna observationer är att jorden är ca 4,5 miljarder år gammal. [E1] [E2] [T1] [V1] [V2]
Tabell 1: Minimiålder för jorden.

Observation	Minimiålder för jorden / (år)
Dendrokronologi (serier av årsringar i träd).	> 10 000
Lager i borrkärnor från glaciärer.	>100 000
Sedimentlager	> 1 miljon
Lössjord i Kina.	7,2 miljoner
Inga radionuklider med en halveringstid < 80 miljoner år finns på jorden. (Med undantag för de radionuklider som bildas av naturliga processer.)	> 80 miljoner
Radiometrisk datering av Sveriges fjällkedja.	400 miljoner
Radiometrisk datering av Sveriges berggrund.	1-2 miljarder
Radiometrisk datering av de äldsta bergarterna på jorden (i norra Kanada och västra Grönland).	4 miljarder
Radiometrisk datering av de äldsta bergarterna på månen.	4,4 miljarder (månens ålder)
Radiometrisk datering av meteoriter (som anses bildade samtidigt med jorden och solsystemet).	4,5 miljarder
Seismisk soldata.	4,66 miljarder år (solens ålder)

Är de vetenskapliga metoder som används för att mäta jordens ålder inte tillförlitliga?

”De vetenskapliga metoder som sägs peka på en gammal jord är mycket bristfällliga. Alla de radiometriska metoderna förutsätter t.ex. tre saker som de inte kan bevisa. De är kända startmängder av de ingående ämnena, slutna system (eller åtminstone känt utbyte med omgivningen) samt konstanta sönderfallshastigheter. Detta är ingalunda några självklarheter, speciellt med tanke på att vi talar om saker som man antar hände för miljarder år sedan. Otillförlitligheten visar sig också i att de radioktiva metoderna ofta ger orimliga, inkonsekventa eller varandra uteslutande resultat.” [G2]

”Senare daterade man berg genom s.k. radiometriska metoder, dvs man studerar hur mycket av icka-stabila, radioaktiva, material som finns kvar i berget. Vid närmare studium kan man dock visa att många av dessa metoder är konstruerade för att ge de högra åldrar som utvecklingsläran kräver.” [G3]

”C14-metoden fungerar alldeles utmärkt om man kan vara säker på en sak: nämligen att förhållandet mellan C12 och C14 alltid har varit densamma. Kan vi vara det? Nej, tyvärr inte! Låt mig ge två exempel på varför inte: 1) Vi människor påverkar mängden C12 i atmosfären genom att elda med fossila bränslen! 2) Vi kan heller inte vara säkra på att mängden C14 varit konstant; undersökningar tyder nämligen på att det bildas mer C14 än vad som sönderfaller.” [G5]

”C14-metoden, rätt använd, pekar på en ung jord. Detta beror på följande resonemang: Antag att inget C14 fanns i atmosfären då jorden ”skapades”. Det bildades dock från dag ett genom den kosmiska strålning som träffar jorden. Om denna strålning är konstant bildas det radioaktivt C14 med konstant takt, och totala mängden C14 ökar hela tiden. Det sönderfaller dock mer och mer C14 till C12, eftersom det ju finns mer och mer C14 att falla sönder från. Efter en viss tid blir sönderfallstakten lika stor som bildningstakten och jämvikt har inträffat. Från denna stund är mängden C14 konstant. Det tar c:a 30.000 år för ett sådant jämviktstillstånd att uppnås. C14-metoden förutsätter att ett sådant jämviktstillstånd är uppnått, eftersom man ju antar att jorden är mycket äldre än så. Om dock inte jämvikt har uppnåtts ännu, var C14-koncentrationen mindre då ett djur dog för några tusen år sedan än den är idag. Djuret verkar då gammalt redan samma dag som det dog. Observera alltså att C14-metoden förutsätter en gammal jord (>30.000 år). Den bevisar det inte. Tror man på en ung jord har dock inte jämviktstillståndet uppnåtts och C14-metoden fungerar inte ens inom de senaste 50.000 åren. Dessutom verkar det som om C14-koncentrationen ökar ju längre tiden går. Detta skulle tyda på att jämvikt ännu ej uppnåtts, och jorden alltså är yngre än 30.000 år. Därför talar C14-metoden för en ung jord, snarare än för en gammal.” [G6]

”De radiometriska metoderna bygger på tre förutsättningar: kända startmängder av de ingående ämnena, slutna system (eller åtminstone känt utbyte med omgivningen) samt konstanta sönderfallshastigheter.” [G7]

Svar

”(…) de radioaktiva metoderna ger [ofta] orimliga, inkonsekventa eller varandra uteslutande resultat.” [G2]

Inom geologin används naturligt förekommande radioaktiva ämnen i mineral och bergarter till att bestämma åldern på dessa. Genom att mäta proportionerna mellan en moderisotop och dess dotterprodukt kan man räkna ut åldern på mineralet eller bergarten ifråga, förutsatt att halveringstiden för det radioaktiva ämnet är känd. Oberoende kontroller av dateringen kan dels göras genom att samma mineral åldersbestäms med flera olika isotoper, dels genom att jämföra med åldersbestämningar från olika icke-radiometriska metoder, t.ex. stratigrafi, dendrokronologi, lager i borrkärnor från glaciärer, sedimentlager, kontinentalrörelser, den astronomiska Milankovitch-cykeln samt luminiscencemätningar. Med dessa olika metoder har den geologiska dateringen blivit oberoende verifierad över tidsrymder på åtminstone några tiotal miljoner år. [T2] [V2] [V3]

”C14-metoden fungerar alldeles utmärkt om man kan vara säker på en sak: nämligen att förhållandet mellan C12 och C14 alltid har varit densamma. Kan vi vara det? Nej, tyvärr inte!” [G5]
C14-metoden bygger på att luftens koldioxid innehåller en konstant mängd av den radioaktiva isotopen C14. Direkt genom fotosyntesen eller indirekt via näringskedjorna införlivas den med det övriga kolet i växter och djur. Halten förblir konstant i organismen så länge den lever, eftersom C14 tas upp och sönderfaller i samma takt. Då organismen dör tas isotopen inte längre upp utan sönderfaller bara. Sönderfallshastigheten för C14 är känd och ger en halveringstid av 5 730 år. Mätning av halten ger därför en datering i år. På grund av variationer i atmosfärens C14-halt måste man dock kalibrera sitt instrument för att erhålla säkra dateringar (något man måste göra med de flesta instrument) (figur 2). Det är därför nödvändigt att analysera C14-innehållet i föremål som redan har daterats med andra oberoende metoder, t.ex. dendrokronologi (> 10 000 år), uran-torium isokrondatering av koraller (> 30 000 år) och glaciala sedimentlager (> 45 000 år) samt lager i djuphavsborrkärnor (50 000 år). Efter ca 50 000 år är dock mängden av isotopen så låg i proverna att åldersbestämningen blir alltför osäker. [T3] [W3] [Ö1] [Ö2]

Figur 2: För att erhålla säkra dateringar med C14-metoden måste man kalibrera sitt instrument. Den blå grafen (icke-kalibrerad) antar att andelen C14 i luften varit konstant under de senaste 7000 åren, medan den röda grafen är kalibrerad med dendrokronologi. För prover yngre än 1000 f.v.t. räcker det med den icke-kalibrerade metoden, medan den mer noggranna metoden bör användas för äldre prover.

”(…) kända startmängder av de ingående ämnena” [G7]

Vid bestämning av åldrar med olika isotopsystem skiljer man på modellåldrar och isokronåldrar. Modellåldrar är baserade på analys av ett enda prov, t.ex. en meteorit, vars sammansättning jämförs med en antagen initial sammansättning. Modellåldern bestäms därefter ur ett diagram med isotopkvoter och svarar mot lutningen på en linje mellan den antagna ursprungssammansättningen och provets sammansättning. Att man antager en ursprungssammansättning betyder inte att modellåldrar är otillförlitliga, tvärtom finns det ett flertal metoder vars antagna initialsammansättning är mycket tillförlitlig, t.ex. kalium-argon, C14, concordia/discordia samt fissionsspårs-datering. Isokrondatering (figur 3) är dock en säkrare metod eftersom den är baserad på analys av flera prover och man behöver inte göra några antaganden om ursprungssammansättningen. Proverna faller efter en rät linje i diagrammet vars lutning definierar isokronåldern.[E3] [T4] [V4]

Figur 3: Blyisotopdiagram för meteoriter (Gale et al.). Isokronåldern bestäms ur den räta linjens lutning (= 4,5 miljarder år).

”(…) slutna system (eller åtminstone känt utbyte med omgivningen) (…)” [G7]
Helt slutna system existerar inte, dock kan många bergarter och mineral approximativt betraktas som slutna. Detta verifieras av att ett flertal oberoende radiometriska dateringsmetoder ger konsekventa resultat (inom 1 %). Att ett så stort antal dateringar systematiskt skulle ha givit likartade men totalt felaktiga resultat är ytterst osannolikt. Geologer är också medvetna om att föroreningar påverkar dateringar och gör allt de kan för att minska riskerna, t.ex. genom att basera dateringar på ett flertal prover, använda isokrona metoder samt att inte mäta på vittrat berg och lösa jordar som bildats genom vittring av underliggande berggrund. [T5] [V5]

”(…) konstanta sönderfallshastigheter.” [G2]
Att sönderfallskonstanter (inverterade sönderfallshastigheten) verkligen är konstanta stöds av ett flertal olika evidens, bl.a. bildar supernovor stora mängder radioaktiva isotoper som utsänder gammastrålning. Man har funnit att strålningens frekvens och dämpningsfaktor kan predikteras från uppmätta radioaktiva sönderfallskonstanter. Detta har utförts för supernovor på flera miljoner och miljarder ljusårs avstånd, d.v.s. de nuvarande radioaktiva sönderfallskonstanterna skiljer sig ej signifikant från motsvarande konstanter för miljoner och miljarder år sedan. Det finns även naturliga kärnreaktorer på jorden, bl.a. Okloreaktorn. Denna reaktor var aktiv för 1,8 miljarder år sedan och från dess sönderfallsprodukter kan sönderfallskonstanternas värden för 1,8 miljarder år sedan bestämmas. Ingen signifikant skillnad till nutida konstanter har kunnat påvisats. Konstanterna kan också ”observeras” direkt i realtid, t.ex. uppvisar grundämnet lawrencium alltid en halveringstid på ca fyra timmar och sönderfaller alltid till det radioaktiva grundämnet californium, som i sin tur alltid uppvisar en halveringstid på 2,6 år.[#1]
Även om vi postulerar att sönderfallskonstanterna har varierat under universums historia är det högst osannolikt att olika isotoper skulle ha påverkats på samma sätt då de sönderfaller via olika mekanismer. Man har kunnat visa, genom ab initio kvantmekaniska beräkningar, att även om isotoperna sönderfaller via samma mekanism skulle sönderfallskonstanterna påverkas olika mycket för olika element. Dock uppvisar olika radiometriska metoder konsekventa resultat, inte bara med varandra utan även med olika icke-radiometriska metoder. Det faktum att sönderfallskonstanter kan härledas från andra fysikaliska fundamentalkonstanter leder också till att eventuella variationer i sönderfallskonstanter beror på variationer i fundamentalkonstanter. Detta motsäger föreningen Genesis argument att ”universum verkar vara exakt kalibrerat”[G8] (se även [G9]).
Låt oss slutligen anta att föreningen Genesis har rätt och jordens ålder är 10.000 år. Om 4,5 miljarder år av jordens historia skall klämmas in på 10.000 årmåste sönderfallskonstanterna öka med i snitt en faktor 450.000. Detta skulle ge upphov till stora problem då det radioaktiva sönderfallet alstrar både farlig strålning och värme vilket skulle göra livsmiljön på jordytan synnerligen livsfientlig, och troligen skulle hela jordklotet ha smält! [E4] [T6] [V2]

Noter
[#1] Extremt tryck har visats kunna påverka sönderfallskonstanterna för elektroninfångning. Dock är ändringen så liten (< 0,2 %) att den inte påverkar dateringar.

Finns det vetenskapliga belägg för en ung jord?

”Det finns andra, lika vetenskapliga, metoder som pekar på att jorden är ung. De är t.ex. jordens avsvalning, erosion av kontinenterna, kol-14 metoden (rätt tolkad!), trycket i oljekällor, existensen av kortperiodiska kometer, minskningen av jordmagnetismen, mängden helium i atmosfären och många andra. Många av dessa metoder ger maxåldrar för jorden på cirka 10.000 år. Alla ger maxåldrar som ligger mycket långt från de ofta antagna 4,5 miljarder åren.” [G2]
”Om jorden är gammal så borde t.ex.: Koncentrationen av många salter i världshaven vara mycket större (den ökar med tiden). Trycket i oljekällor borde vara mycket lägre (det pyser ut med tiden). jordens magnetfält borde vara mycket mindre (det minskar med tiden). Heliumkoncentrationen i atmosfären borde vara mycket högre (helium bildas genom radioaktivt sönderfall).” [G3]

Svar

” (…) jordens avsvalning (…)” [G2]

[I det följande stycket antar jag att föreningen Genesis syftar på Kelvins avsvalningsberäkningar.]
Lord Kelvin (1824-1907) (figur 4) beräknade jordens ålder genom att anta att dess inre svalnade utan interna värmekällor. Han fann att livet på jorden måste vara yngre än en miljon år, d.v.s. enligt de bästa fysikaliska teorierna under Darwins livstid räckte tiden inte till för att livet skulle ha utvecklats genom evolution med naturligt urval. Darwin blev mycket bekymrad och skrev i ett brev till Wallace:”[Lord Kelvins] views on the recent age of the world have been for some time one of my sorest troubles.”[Ö3] I dag vet vi dock att det finns en intern värmekälla i jorden, radioaktivitet, och att Kelvins beräkningar därför baserades på felaktiga premisser och inte är giltiga.[#2] [#3] Hur kan det ha undgått föreningen Genesis att Kelvins beräkningar inte stämmer samtidigt som de diskuterar radioaktivitet, och t.o.m. postulerar att den har varit mer intensiv än i dag? (se [G2] [G3] [G5] och [G6]) [#4] [#5] [#6] [E5] [V2] [V3] [Ö3]

Noter
[#2] Radioaktivt sönderfall utgör den viktigaste värmekällan i jordens inre.
[#3] Man kan faktiskt påstå att Darwins teori predikterade förekomsten av radioaktivitet.
[#4] Det länder till Kelvins heder, att han garderade sig genom att sätta frågetecken för sina förutsägelser: ”Försåvitt inte för oss nu okända källor frambringas i skapelsens väldiga magasin”. [Ö4]
[#5] Ett litet utdrag ur Oliver Sacks utmärkta bok Morbror Volfram: Minnen från en barndom i kemins värld: ”Det påstods att den unge Rutherford något nervöst försökte konfrontera den berömde lord Kelvin, som nu var åttio år gammal, genom att föreslå att dennes beräkning helt enkelt hade grundat sig på ett felaktigt antagande. Det fanns trots allt en annan värmekälla än solen, sa Rutherford, och en som var mycket viktig för jorden. Radioaktiva grundämnen (främst uran och torium och deras sönderfallsprodukter, men också en radioaktiv kaliumisotop) hade i miljarder år bidragit till att hålla jorden varm och skyddat den från den för tidiga värmedöd som Kelvin hade förutspått. Rutherford höll upp en bit pechblände, vars ålder han hade beräknat utifrån hur mycket helium den innehöll. Den här biten av vår jord, förklarade han, var åtminstone 500 miljoner år gammal.” [Ö5]

[#6] Ett litet utdrag ur Stephen Jay Goulds utmärkta essäsamling Flamingons leende: ”Min röst på den mest arroganta vetenskapliga titeln går utan tvekan till en berömd avhandling som skrev 1866 av lord Kelvin: ’The Doctrine of Uniformity in Geology Briefly Refuted’. I denna hävdade Englands störste fysiker att han hade raserat grunderna för en hel vetenskapsgren som inte var hans egen. Kelvin skrev: ’Geologins ’uniformitetsdoktrin’, som den omfattas av de mest framstående brittiska geologerna, antar att jordens yta och skorpa vad temperaturen och fysikaliska egenskaper beträffar har varit som den nu är i miljoner och åter miljoner år. Men den hetta som vi genom observationer vet leds ut ur jorden varje år är så stor att om denna företeelse någorlunda konstant har pågått i 20.000 miljoner år, skulle mängden värme som jorden förlorat vara så stor att den till 100° Celsius skulle värma en massa motsvarande 100 gånger jordens hela massa av vanligt ytberg. (Se bifogade beräkningar.) Detta skulle vara mer än nog för att smälta ytberg motsvarande hela jordens massa. Värmeförlusten har varit så stor att ingen hypotes med minsta spår av trovärdighet om kemisk påverkan, inre fluiditet, effekter av tryck på stort djup eller möjliga egenskaper hos ämnena i jordens inre kan berättiga antagandet att jordskorpan har varit ungefär som den är, vare man ser till helheten eller till någon del av jorden.’ (…) År 1904 gav Ernest Rutherford följande redogörelse för en föreläsning som hölls i lord Kelvins närvaro som innebar sammanbrottet för Kelvins fyrtioåriga kampanj för en ung jord: ’Jag steg in i rummet, som var halvmörkt, och lade genast märke till lord Kelvin bland åhörarna, och jag insåg att jag skulle få problem med den sista delen av anförandet som handlade om jordens ålder, där mitt synsätt kom i konflikt med hans. Till min lättnad somnade Kelvin snabbt, men när jag kom till det viktiga avsnittet såg jag den gamla kråkan sätta sig upp, öppna ena ögat och ge mig en ondskefull blick! Sedan kom inspirationen plötsligt över mig och jag sade att lord Kelvin hade begränsat jordens ålder under förutsättning att inga nya värmekällor upptäcktes. Detta profetiska uttalande syftar på det vi skall behandla i kväll, nämligen radium!’” [Ö6]

Figur 4: Lord Kelvin (1824-1907)

”Trycket i oljekällor borde vara mycket lägre (det pyser ut med tiden)” [G3]
Det höga trycket i oljekällorna beror på att berggrunden är tillräckligt tät för att förhindra diffusion av olja och gas under flera miljoner år. Då olja och vatten ofta bildar heterogena blandningar i oljekällorna kan det vara intressant att notera hur snabbt vatten migrerar genom berggrunden. P.C Wszolek och A. L. Burlingame skriver i artikeln Petroleum – origin and evolution: ”Some idea of the extremely slow speed of fluid motion to be expected can be gained by considering the movement of ground water at shallow depths in dense clays, classed as ”impermeable.” Under a moderate hydraulic gradient and a reasonable value of permeability for clay, we come up with flow speeds of ground water on the order of 2 to 3 million years per kilometer. Yet the permeability of source shales of petroleum is rated at only one-thousandth as great as for clays tested in the surface environment.”[E6] Då olja är mycket viskösare (trögflytande) än vatten kan vi förvänta oss att dess diffusionshastighet genom bergrunden är betydligt lägre än vattnets, d.v.s. lägre än 2 – 3 miljoner år per kilometer. Detta medför att om premisserna för föreningen Genesis argument, d.v.s. en ung jord samt porös berggrund, var korrekta skulle det aldrig ha byggts upp något tryck över huvud taget. Det är också absurt av föreningen Genesis att tro att oljekällorna existerat sedan begynnelsen. [E6] [T7] [T8]

”(…) existensen av kortperiodiska kometer” [G2]
”Runt vår sol existerar fortfarande små mikroskopiska stoftpartiklar trots att dessa för länge sedan borde ha bromsats upp och fallit in mot solytan eller mot någon planet (Poynting – Robertson effekten). Hela vårt solsystem borde vara rensat på stoftpartiklar redan efter några tusen år.” [CH1]
De kortperiodiska kometer som lade sig i omloppsbana kring solen för mycket länge sedan har förångats, dock tillkommer nya från bl.a. Oorts kometmoln [#7] samt Kuiperbältet [#8] (figur 5). Dessa moln ligger långt bortom Neptunus bana och kometerna är där väl skyddade från solens strålar.Nya kometer kommer in i banor runt solen genom gravitationsstörningar från andra himlakroppar och blir, om dessa banor permanentas, periodiska. Dessa kometer (och asteroider) tillför även nya stoftpartiklar kring vår sol. Stoftpartiklarnas banor runt solen stabiliseras av Poynting-Robertsoneffekten i samverkan med solens strålningstryck samt gravitationella effekter från närliggande planeter. [T9] [T10] [T11] [W4] [W5] [W6]

Noter
[#7] För närvarande finns det inga direkta observationer av Oorts kometmoln (planetoiden Sedna kan dock befinna sig i molnet). Närvaron av molnet stöds dock av observationer av långperiodiska kometer.
[#8] Över 800 objekt i Kuiperbältet har observerats.&nbsp

Figur 5: Många observerade kometer tros vara delar av Oorts kometmoln samt Kuiperbältet som störts i sin bana och fallit in mot det inre av solsystemet.

”(…) minskningen av jordmagnetismen” [G2] Riktningen på jordens magnetfält (figur 6:A) har kastats om (polomkastning) ett flertal gånger under desshistoria. En polomkastning börjar med en lång minskning av fältstyrkan, som pågår mellan några hundra och några tusen år, följd av en snabb återhämtning när den nya riktningen har etablerats. Detta är helt i överensstämmelse med accepterade modeller av jordens inre samt geofysikaliska evidens. Vi är nu inne i en period med låg fältstyrka vilket tyder på att magnetfältets polaritet kommer att omkastas igen. [T12] [W7] [W8]

”Heliumkoncentrationen i atmosfären borde vara mycket högre (helium bildas genom radioaktivt sönderfall)” [G3]
Helium bildas genom radioaktivt sönderfall av olika element i berggrunden. Berggrunden är dock tillräckligt tät för att endast långsam diffusion av gasen skall ske. Det helium som trots allt når atmosfären avlägsnas på två sätt. Dels är helium ett element med mycket låg atommassa. Det krävs därför inte någon högre temperaturför att heliumatomer i den övre atmosfären (exosfären) skall nå flykthastighet.[#9] Atmosfäriskt helium blir också joniserad, t.ex. av solens ultravioletta strålar, och följer jordens öppna magnetiska fältlinjer ut i rymden (figur 6:B). Då utflödet av atomer och joner beaktas balanseras bildning och utströmning av helium. [E7] [T13] [Ö1]

Noter
[#9] Den hastighet som en kropp måste ges vid eller nära en himlakropps yta, för att enbart dess rörelseenergi skall räcka till för att frigöra den från himlakroppens gravitation. På jordens yta är flykthastigheten 11,18 km/s.


(A)	(B)
Figur 6: (A) Schematisk ritning över jordens magnetfält. (B) Joner i exosfären följer jordens öppna magnetiska fältlinjer ut i rymden.

”Koncentrationen av många salter i världshaven vara mycket större (den ökar med tiden).” [G3]
Detta argument baseras på beräkningar av Henry M. Morris, den ”moderna” ”vetenskapliga” kreationismens fader. Han beräknade en övre ålder på jordens hav enligt: ålder = x/y, där x = mängd av mineral löst i havsvattnet och y = mängd av mineral som tillförs av floderna per år. Resultatet redovisas i tabell 2.

Tabell 2: Tid för ackumulering av olika mineral i havsvatten enligt Morris.

Element	Tid för ackumulering i havsvatten / (år)
Natrium	260 miljoner
Magnesium	45 miljoner
Kisel	8.000
Kalium	11 miljoner
Koppar	50.000
Guld	560.000
Silver	2,1 miljoner
Kvicksilver	42.000
Bly	2.000
Tenn	100.000
Nickel	18.000
Uran	500.000
Al	100

Dessa beräkningar har som premiss att mineraler kan ackumuleras i havsvatten, men inte avlägsnas. Då sådana fysikaliska mekanismer finns, t.ex. utfällning av salter på havsbottnen, är beräkningarna baserade på felaktiga premisser och resultaten är helt irrelevanta för jordens ålder.
Vi ska dock ändå analysera resultaten:
× Om tabellen anger minimivärden för jordens ålder visar natrium, magnesium, kalium, koppar, guld, silver, kvicksilver, tenn, nickel och uran att jorden är äldre än 10.000 år.
× Om tabellen anger maximivärden för jordens ålder visar aluminium att jorden är 100 år gammal! Morris valde dock att inte ta med detta resultat i sin ursprungliga tabell. Undrar varför? 😉
× Om tabellen anger absolutvärden för jordens ålder visar de stora variationerna att Morris teknik för åldersbestämning är ruskigt dålig.

Oberoende av hur man läser denna tabell motsäger den skapelsetron! [E8] [V3] [W9]

Utgör det kosmiska dammlagret på månen, samt månens avlägsningshastighet från jorden, bevis för en ung jord?

”Om månen skulle vara miljarder år gammal, vilket astronomerna påstår, skulle den ha samlat på sig ett tjockt lager damm från allt meteornedfall.” [CH1]

”Månen avlägsnar sig med ca 4 cm/år från vår jord och denna hastighet måste i det förflutna ha varit högre. Månen kan emellertid aldrig ha varit närmare jorden än 18.400 km (den s.k. Roche-gränsen) på grund av att jordens tidvattenkrafter annars skulle krossa den.” [CH1]

Svar

Att månen skulle ”ha samlat på sig ett tjockt lager damm”[CH1] om den vore miljarder år gammal är baserat på föråldrade mätningar av inflödet av kosmiskt damm på jorden.[#10] Nya mätningar anger att inflödet är ca fyrtio ton per dag, ett inflöde som motsvarar ett dammlager på några få centimeter under fem miljarder år. Tjockleken på dammlagret påverkas också av geologiska processer på månen, t.ex. vakuumcementering. Meteoriter och asteroider som träffar månytan minskar också tjockleken på dammlagret genom att blanda det finkorniga kosmiska dammet i den grovkorniga regoliten, ett ca tio m tjockt skikt av krossat berg som täcker månytan (figur 7). Att de kommande astronauterna inte ”skulle (…) sjunka ner i ett 1,5 kilometer tjockt dammlager”[CH1] kände man till redan 1965 efter en optisk analys av månytan.
Det är korrekt att månen avlägsnar sig med ca fyra centimeter per år, dock har denna hastighet i det förflutna varit lägre (något som går att visa med Keplers tredje lag). Detta medför att det skulle ha tagit flera miljarder år för månen att nå sitt nuvarande avstånd (ca 0,4 miljoner km), d.v.s. det finns gott om tid för evolution att ske (faktum är att 1,37 miljarder år räcker gott och väl 😉). [E2] [E9] [T14] [Ö1]

Noter
[#10] Detta argument avfärdas t.o.m. av föreningen Genesis samt den amerikanska kreationistiska organisationen Answers in Genesis.

Figur 7: Då månen träffas av meteoriter och asteroider blandas det fina kosmiska dammet i regolitlagret.

Är den nuvarande befolkningsmängden bevis för en ung jord?

”Antag för enkelhets skull att i varje generation fördubblas antalet människor. I första generationen finns det 2 människor, i nästa 4, i det tredje 8, i det fjärde 16 osv. Vet du hur många människor det skulle bli i den 34:e generationen? 8,5 miljarder (2³⁴ – 2³³ = 2³³, eftersom vi måste räkna bort de 33 tidigare generationerna som dött), vilket är mer än vad det finns människor på jorden idag! Hur lång tid tar det? 34 generationer à 40 år vardera = 1360 år. Alltså: om varje människa på jorden ger upphov till två nya barn så tar det alltså bara knappt 1400 år för jordens befolkning att växa från två människor till c:a 8,5 miljarder. Exponentiell tillväxt kallas det på matematikens språk, och rent matematiskt är en ”explosionsartade tillväxt” fullt möjlig. Och det är ren matematik; det har inte ett dugg med skapelse eller evolution att göra! Den enkla matematiken ovan kombinerat med det faktum att det har gått flera tusen år sedan Adam och Eva, gör att det är fullt möjligt att tänka sig att jordens befolkning växt från två personer till flera miljarder under några tusen år. F.ö. fördubblas jordens befolkning idag vart 61:e år; på 1960-talet var takten vart 35:e år. Så antagandet ovan om en fördubbling på 40 år är f.ö. även empiriskt rimlig. Enligt Nationalencyklopedin var världens befolkning år 1650 c:a 500 miljoner. Så på bara 350 år har befolkningen tolvdubblats, från 0,5 miljarder till 6 miljarder, vilket illustrerar exponentiell tillväxt!” [G11]

Svar

Att Adam och Eva skulle gett upphov till alla nu levande människor (6,5 miljarder) är fullständigt omöjligt, eftersom detta skulle kräva att barn avlades genom incest. Denna inavel skulle leda till en nedsättning av livsdugligheten, bl.a. skulle avkomlingar i 3:e generation vara mentalt efterblivna, medan alla i den 4:e generationen skulle vara dödfödda (inavelsdepression) (figur 8). Att befolkningstillväxten alltid varit konstant är också ett fullständigt absurt antagande. Innan den neolitiska revolutionen (8000 f.v.t.), d.v.s. innan människorna började försörja sig genom jordbruk och djurhållning, var befolkningstillväxten måttlig. Tillväxttakten har därefter successivt drivits upp genom bättre brukningsmetoder, förbättrade näringsförhållanden, bättre hygien, medicinska framsteg samt industrins och den internationella handelns genombrott. Tillväxten oscillerar dock något p.g.a. krig och epidemier (figur 9). [E10] [T15] [W10] [Ö1]


(A)	(B)
Figur 8: (A) Adam och Eva samt (B) en sentida ättling. 😉

Figur 9: Antalet människor på jorden ökade i förhistorisk tid mycket långsamt. Denna måttliga tillväxt bröts först omkring år 1850 till en våldsam stegring.

Är uniformism ett grundlöst antagande?

”Det finns starka och faktabaserade skäl att tro att jorden varit med om en istid. Däremot finns inga direkt faktabaserade orsaker att tro på flera istider. De som gör detta (vilket är de flesta geologer) gör ett grundantagande som brukar kallas uniformism. En uniformist menar att de processer vi kan se på jorden idag ”alltid” har sett mer eller mindre likadana ut. ”Nutiden är nyckeln till forntiden” brukar man säga. Med ett uniformistiskt antagande, och med antagande att jorden är mycket gammal, finns skäl att tro på flera istider. Men observera att dessa skäl baseras på antaganden (uniformism och gammal jord) och inte på fakta eller observationer. Som bibliskt skapelsetroende finns inga skäl att tro på mer än en istid.” [G12]

”Maneter är sällsynta som fossil eftersom de saknar mineraliserade hårddelar. Att de ändå förekommer i den omfattning de gör vittnar om hur snabbt de begravts under sediment och sedan förstenats.” [G13]

”Evolutionsläran kräver att jorden är mycket gammal. Därför är dess geologiska paradigm ”uniformism”, dvs att jordens geologiska formationer är bildade av långsamma processer under långa tider. Jorden är dock full av tecken på katastrofism, dvs att de geologiska formationerna är bildade snabbt under en eller flera stora katastrofer under jordens historia. Till dessa tecken hör hela den sedimentära kolumnen (som indikerar att den är bildad under en översvämningskatastrof) samt största delen av det fossila materialet (som tyder på plötslig, överraskande död och begravning). Dessutom finns gott om trovärdiga dateringsmetoder som pekar mot en ung jord. Evolutionsläran kräver en gammal jord för den biologiska utvecklingen. Ett förutsättningslöst studium av jordens geologi verkar dock inte förse den med det.” [G14]

”Så långt är det logiskt. Men vad händerom man hittar ett träd som går genom tre meter av sedimenterat berg? Har trädet vuxit genom berget? Knappast. Har trädet blivt 150.000 år? Också omöjligt. Den troligaste förklaringen är att det inte alls tagit så lång tid för sedimentlagrena att bildas, utan att det kanske snarare bildasts sediment under mycket kortare tid.Faktum är precis dettaatt man har hittat ett fossilerat träd som går genom vad som ska föreställa 150.000 år av sediment. (…) Något som också stödjer teorin om ett fortsamt sedimentförlopp är det faktum att det över huvud taget finns fossil. Antag att ett djur sjunker till botten, och där börjar täckas av sediment. Om vi antar att det rör sig oom ett djur som i liggande (dött) tillstånd är 60 cm högt. Då skulle det ta 30.000 år innan djuret är täckt av sediment. På den tiden har djuret för länge sedan förmultnat och/eller blivit uppätet av andra djur.Alltså måste det ha gått fortare.” [KI1]

Svar

Enligt uniformismen (eller uniformitarianismen) kan jordens utveckling uteslutande förklaras med hjälp av nutida observerbara processer som alltid har verkat med samma hastighet, t.ex. vittring, denudation och sedimentering. Empiriska studier av naturen visade dock att många geologiska processer går fort och är katastrofala, t.ex. jordskred, stora översvämningar, jordbävningar, vulkanutbrott och meteoritnedslag (figur 10). (Faktum är att dessa katastrofala processer kan avsätta sediment så snabbt att t.o.m. trädstammar bevaras i upprättstående skick (figur 11)! Notera dock att frågan om hur snabbt en process kan ske, t.ex. fossilisering, inte har något att göra med frågan om när processen skedde.) Uniformismen övergavs därför redan på 1840-talet, varvid aktualismen blev den förhärskande teorin om de geologiska krafterna. Enligt denna teori kan kunskap om geologiska processer i det förgångna nås genom studier av nutida förlopp. Den utesluter dock inte att också andra krafter kan ha verkat i det förgångna.[#11] Dagens geologer har alltså inga problem med katastrofiska händelser så länge de stöds av empiriska evidens. [E11] [E12] [T16] [V2] [W11] [Ö1] [Ö7]

Noter
[#11] Dessa krafter har dock följt naturlagarna.


(A)	(B)	(C)
Figur 10: Det finns inga geologer som förnekar att många geologiska processer är katastrofala, t.ex. (A) jordbävningar, (B) vulkanutbrott och (C) meteoritnedslag.

Figur 11: En upprättstående trädstam bevarad i berggrunden (Nova Scotia, Kanada).

Ordnas fossillagren utifrån antagandet att evolutionen ägt rum?

”Från början daterade man berg genom att studera deras fossilinnehåll. Hittade man ett 10 miljoner år gammalt fossil i ett visst lager, så antog man att lagret också är 10 miljoner år. Naturligtvis är dock antagandet om fossilets ålder gjort utifrån evolutionsläran.” [G3]

Svar

Redan innan Om arternas uppkomst utgavs identifierade kreationistiska geologer, t.ex. Adam Sedgwick, de inbördes ordningsföljder mellan fossilerna som är typiska för olika perioder och namngav de flesta av de geologiska perioderna. Sedan dess har radioaktiv datering och andra metoder fastställt de olika geologiska lagrens absoluta ålder. [T17] [Ö8]

Är de geologiska krafterna okända?

”På många ställen ligger de geologiska lagren dessutom i fel ordning med ’yngre’ lager under de ’äldre’. När de försöker förklara problemen med de felaktiga lagerföljderna hänvisar de till en teori som på engelska går under namnet ’overthrusting’ (en äldre bergsformation skjuts av okända geologiska krafter på över en yngre). Detta fenomen har dock aldrig observerats i naturen och de kan heller inte förklara hur dessa geologiska krafter kan uppkomma.” [CH2]

Svar

Jordklotets geologiska utveckling, t.ex. bergsbyggnad, jordbävningar och vulkanutbrott, beskrivs av plattektonikteorin. Enligt denna teori består den yttersta delen av jordens inre av två lager, den utanpåliggande litosfären och den inre astenosfären (figur 12:A). Litosfären är uppdelad i ett antal individuella plattor, vilka ”flyter” på den vätskeliknande astenosfären (= kontinentaldrift) (figur 12:B).Astenosfärens vätskeliknande egenskaper låter de tektoniska plattorna förflytta sig och deformeras på olika sätt. Intensiv geologisk aktivitet uppstår där två plattor möts, och olika typer av plattgränser ger upphov till olika fenomen på jordytan. Teorin stöds av ett stort antal observationer, bl.a. kan kontinenternas rörelse i förhållande till varandra (= några centimeter per år) uppmätas direkt med GPS-teknik och radioteleskop (figur 13:A). Övriga evidens involverar bl.a. magnetiseringsriktningen i kontinenternas och oceanbottnarnas bergarter (figur 13:B), utbredningen av vissa fossil (figur 13:C) samt kontinenternas och djuphavsbottnarnas struktur och topografi. [W12] [W13] [W14] [Ö1] [Ö9]


(A)	(B)
Figur 12: (A) Enligt plattektonikteorin är litosfären uppdelad i ett antal individuella plattor, vilka ”flyter” på den vätskeliknande astenosfären och ger upphov till fenomenet (B) kontinentaldrift.


(A)	(B)	(C)
Figur 13: (A) Kontinenternas rörelser enligt GPS-data från NASA. Vektorerna visar rörelsens riktning och storlek. (B) Omväxlande band av nordriktad och sydriktad magnetisering kring en mittoceanrygg. Mönstret tyder på att havsbottnen bildades vid den mittoceana ryggen; för att sedan gradvis bli äldre ju längre bort från denna man kommer åt båda hållen. (C) Utbredningen av vissa fossil tyder på att kontinenterna en gång hängt samman.

Ligger de geologiska lagren i fel ordning?

Svar

I områden där två kontinentalplattor kolliderar och en bergskedja bildas, skjuts ofta den ena plattan upp över det andra längs flackt liggande förkastningsplan, s.k. överskjutningar (figur 14:A). Ofta dras delar av den underliggande berggrunden också med i rörelsen, och flera överskjutande lager kan bildas ovanpå varandra med mellanliggande överskjutningsplan. På så sätt kan äldre berggrund skjutas upp över yngre (figur 14:B).[W15] [Ö9]


(A)	(B)
Figur 14: (A) Överskjutningar uppstår där två kontinentalplattor kolliderar. (B) En överskjutande förkastning i Kina. Det äldre lagret (till vänster, blått och rött) ligger över det yngre lagret (till höger, brunt).

Referenser

Christer Holmdahls hemsida
[CH2] C. Holmdahl, Jorden, Christer Holmdahls hemsida (2007-09-12)

EvoWiki
[E1] The earth is 6000-10000 years old, EvoWiki (2006-10-13)
[E2] Not enough moon dust for an old universe, EvoWiki (2007-04-29)
[E3] Radiometric dating falsely assumes initial conditions are known, EvoWiki (2006-03-23)
[E4] Radiometric dating falsely assumes rates are constant, EvoWiki (2006-11-06)
[E5] Lord Kelvin was a creationist, EvoWiki (2006-11-08)
[E6] High pressures in oil fields would have bled off if earth were old, EvoWiki (2006-11-09)
[E7] Not enough helium in the atmosphere for an old earth, EvoWiki (2007-01-04)
[E8] Oceans haven’t enough dissolved minerals for an old earth, EvoWiki (2006-11-09)
[E9] Moon is receding at a rate too fast for an old universe, EvoWiki (2007-05-04)
[E10] Human population growth indicates a young earth, EvoWiki (2007-06-17)
[E11] Uniformitarian assumption is untenable, EvoWiki (2007-07-02)
[E12] Fossilization requires sudden burial, EvoWiki (2007-11-10)

Genesis FAQ
[G1] V. Annala, Har allt land suttit ihop i ”superkontinenten” Pangea?, Genesis FAQ (2006-12-30)
[G2] A. Gärdeborn, Hur gammal är jorden? Varför skiljer bibelns ålder sig så mycket från naturvetenskapens?, Genesis FAQ (2006-09-13)
[G3] A. Gärdeborn, Hur bestämmer man ålder på berg? Finns det några bevis på att bergen inte är så gamla som man tror inom evolutionsteorin?, Genesis FAQ (2006-09-13)
[G4] A. Gärdeborn, När skapades jorden enligt Bibeln?, Genesis FAQ (2006-09-13)
[G5] P. Annala, Hur fungerar kol-14-metoden?, Genesis FAQ (2006-09-13)
[G6] A. Gärdeborn, Hur kan man tro på en ”ung” jord när så många dateringar t.ex.med C14 -metoden har visat att fossiler är flera miljoner år?, Genesis FAQ (2006-11-06)
[G7] A. Gärdeborn, Varför säger ni att de radiometriska metoderna förutsätter saker som inte kan bevisas?, Genesis FAQ (2006-09-13)
[G8] A. Gärdeborn, Vad anser ni talar mest mot evolutionsteorin?, Genesis FAQ (2006-09-12)
[G9] P. Annala, Vad anser ni talar mest för skapelseteorin?, Genesis FAQ (2006-09-12)
[G10] P. Annala, Om det skulle bevisas med 100% säkerhet t.ex. att jorden är mycket äldre än 10000 år, skulle ni ändå hålla fast vid att den inte är det?, Genesis FAQ (2006-09-17)
[G11] P. Annala, Om det från början bara fanns två människor, hur kan det då bli flera miljarder människor på bara några tusen år?, Genesis FAQ (2007-06-13)
[G12] A. Gärdeborn, Vad säger ni om teorin om flera istider?, Genesis FAQ (2007-07-03)
[G13] Moderna maneter i kambrium, Kortnytt (2006-11-08)
[G14] A. Gärdeborn, Bästa argumenten mot evolutionsläran, Genesis FAQ (2007-12-31)

Kreationism.info
[KI1] J. Nordlander, Sedimentlager, Kreationism.info (2007-08-24)

Talk Origins
[T1] The earth is 6,000-10,000 years old, Talk Origins (2007-03-22)
[T2] Radiometric dating gives unreliable results, Talk Origins (2006-11-05)
[T3] Variable C-14/C-12 ratio invalidates C-14 dating, Talk Origins (2006-11-05)
[T4] Radiometric dating falsely assumes initial conditions are known, Talk Origins (2006-11-06)
[T5] Radiometric dating falsely assumes rocks are closed systems, Talk Origins (2006-11-06)
[T6] Radiometric dating falsely assumes that rates are constant, Talk Origins (2006-11-06)
[T7] High pressures in oil fields would have bled off if earth were old, Talk Origins (2006-11-09)
[T8] Oil and Gas Well Pressure, Dave E. Matson (2007-12-15)
[T9] Comets would not have lasted in an old universe, Talk Origins (2006-11-09)
[T10] The Poynting-Robertson effect would remove space dust in an old solar system, Talk Origins (2007-04-05)
[T11] Oort cloud and Kuiper belt are ad hoc fantasies of astronomers, Talk Origins (2007-07-03)
[T12] The earth’s magnetic field is decaying, indicating a young earth, Talk Origins (2006-11-09)
[T13] There is not enough helium in the atmosphere for an old earth, Talk Origins (2006-11-10)
[T14] There is not enough moon dust for an old universe, Talk Origins (2007-04-29)
[T15] Human population growth indicates a young earth, Talk Origins (2007-06-15)
[T16] Uniformitarian assumption is untenable, Talk Origins (2007-06-25)
[T17] The geologic column is based on the assumption of evolution, Talk Origins (2007-09-03)

VoF
[V1] D. Larhammar, Molekylärgenetiska evidens för evolution, Dan Larhammars hemsida (2006-10-21)
[V2] Å. Johansson, Kreationism mot bättre vetande, Folkvett nr. 1/2002
[V3] S. Johansson, Är kreationismen vetenskapligt hållbar?, Folkvett nr 1/1993
[V4] Å. Johansson, Replik till Mats Molén, VoF (2006-12-31)
[V5] Å. Johansson, Ytterligare en replik till Mats Molén, VoF(2007-01-01)

Wikipedia
[W1] Planet, Svenska Wikipedia (2006-10-13)
[W2] Protoplanet, Svenska Wikipedia (2006-12-31)
[W3] C14-metoden, Svenska Wikipedia (2007-06-20)
[W4] Kometer, Svenska Wikipedia (2007-01-03)
[W5] Oorts kometmoln, Svenska Wikipedia (2007-01-03)
[W6] Kuiperbältet, Svenska Wikipedia (2007-01-03)
[W7] Polomkastning,Svenska Wikipedia (2007-01-01)
[W8] Jordens magnetfält,Svenska Wikipedia (2007-01-01)
[W9] Henry M. Morris, Wikipedia (2006-03-26)
[W10] Neolitiska revolutionen, Svenska Wikipedia (2007-06-15)
[W11] Polystrate fossil, Wikipedia (2007-08-26)
[W12] Plattektonik, Svenska Wikipedia (2007-09-16)
[W13] Plate tectonics, Wikipedia (2007-09-22)
[W14] Continental drift, Wikipedia (2007-09-22)
[W15] Thrust fault, Wikipedia (2007-09-14)

Övrigt
[Ö1] Compact 99, Bonnier Lexikon
[Ö2]About the Lab, The UW’s Quarternary Isotope Laboratory (2007-06-26)
[Ö3] V. J. Stenger, Darwinism and the Age of Earth, CSI (2007-03-26)
[Ö4] J. D. Bernal, Vetenskapens historia: Den vetenskapliga och industriella revolutionen, Gidlunds (1981)
[Ö5] O. Sacks, Morbror Volfram: Minnen från en barndom i kemins värld, Brombergs (2003)
[Ö6] S. J. Gould, Flamingons leende, Ordfronts förlag (1989)
[Ö7] L. Holmer, Livets utveckling på jorden, Institutionen för geovetenskap vid Uppsala Universitet (2007-06-24)
[Ö8] D. Futuyma, Evolutionsvetenskapen, kreationismen och samhället, Svenska Nationalkommitén för Biologi (2007-12-18)
[Ö9] Å. Johansson, Geologi – fördjupning, Naturhistoriska riksmuseet (2007-09-16)